jag önskar att det skulle kännas fantastiskt att vara här, och som att jag faktiskt var ute på mitt livs äventyr. jag önskar att jag skulle älska att vara här och kanske aldrig vilja komma hem igen.
men det gör jag inte. inget av de ovanstående.
jag vet att jag kan stå ut, för det är den taktiken jag kör på just nu. men frågan är bara varför jag gör så egentligen och om det verkligen är värt det. jag har inte tänkt en enda gång sen jag kom hit att "jag kan" eller "jag ska" vara här, istället är det "jag måste", och så ska det väl inte vara? jag ska väl inte känna det som ett tvång?
men jag i alla fall gett det här en ärlig chans, för som ni vet så var inte min första vecka här så fantastisk heller - men jag stannade och försökte. jag har träffat massa nya människor, och visst har det varit trevligt. men det spelar ingen roll fast jag har människor runt om mig och umgås med andra i min egen ålder; det känns ändå fel.. man känner sig tom och ensam.
det är inte något fel på min värdfamilj, men au pair är helt enkelt inte allas grej. man vet inte innan man har åkt iväg, men jag gjorde det och det har varit den svåraste och mest lärorika sak jag gjort. och nu har jag provat på det och jag vet att det inte är min grej. frågan är bara om jag ska stå ut, för 47 veckor är ju inte så länge, egentligen..
Jag tycker att du ska försöka stå ut :-) det är ju ett jobb som du tänkt ha i ett år. Då försöker man stå ut å göra det bästa av situationen, fast det inte är ens grej :-) man klarar av mer än man tror.. När skolan nu börjar så ska du se det blir bättre när det blir mer rutiner.. Och tro inte att det är nå bättre här hemma, vi knegar på här oxå med trista vardagar.. Och inte blir det nå roligt för dig heller att vara hemma å inte ha nån lön att leva av å ingen skola att gå.. Det är iaf min åsikt :-)
SvaraRaderaJag håller lite med din mamma, vänta och se hur det känns när de börjat skolan. Känn efter sen och mår du fortfarande inte nå bättre så jaa, du måste göra det du mår bäst av själv. Så är det bara. Du vet var jag finns vännen. <3
SvaraRaderahåll ut till november söta! annars vet jag inte hur jag ska klara hösten, jag menar utan något fabulous att se fram emot! <3
SvaraRaderaJag tror det är såhär i början när man tagit studenten.. Alla åker ju åt varsitt håll nu. Jag är en av de få som är kvar i kalix och jag kan räkna på två fingrar vilka vänner jag har kvar här. Får extrajobb då & då i hemtjänsten, där jag inte alls trivs egentligen. Men det som motiverar mig är att jag får pengar (alltid bra att ha) och att jag lär mig nånting, får värdefulla erfarenheter och meriter! Jag känner mig avundsjuk på de som lyckats ta sig härifrån, för det är väldigt starkt och modigt gjort! Egentligen så tar de nog länge innan man hittar ett jobb som är sådär jättekul, så tills man gör det får man helt enkelt göra det bästa av situationen. Jag åker nog till norge nästa vecka, för att söka jobb (och boende). Det är en stor chansning, men jag vill vara lika modig som alla andra.
SvaraRaderajo, jag förstår vad du säger (och vad alla andra säger).. men grejen är den att det går inte riktigt att jämföra det här med ett vanligt jobb. på ett vanligt jobb som man inte trivs med så får man ju alltid gå hem i slutet av dagen. man har någonstans att vara där man trivs, och jobbet tar bara upp 8 timmar om dagen. jag bor på mitt jobb som jag vantrivs med.
SvaraRaderahoppas du tar dig iväg till norge. du kan vara precis lika "modig" som alla andra. lycka till erika! :)