jag vill börja det här sista blogginlägget med att säga att jag inte gav upp när jag åkte hem tidigare. i början kändes det lite så, som att jag svek mig själv om jag åkte hem tidigare. ja, som att jag gav upp. men det handlade aldrig om att jag inte hade klarat av att fullfölja de 12 månaderna, det handlade om att jag inte skulle ha vunnit något på att göra det. jag var så färdig med au pair jobbet som man bara kan bli och då kändes det som att det rätta var att sluta. att lämna över till en ny tjej som tyckte att allt var spännande och bra, och som ännu inte var less. och egentligen, borde inte ett år vara tio månader istället för tolv?
det absolut bästa med de senaste tio månaderna är alla möten. alla nya vänner jag träffat och även alla andra människor som jag träffat, som dock inte blev några vänner. för jag har lärt mig av allt och varje möte har varit en bra erfarenhet. jag har i england träffat så mycket nya människor - människor från alla världens hörn. spanien, frankrike, mexico, bulgarien, slovakien, australien, ungern, tyskland. främst tyskland. många av människorna jag träffat har varit såna original, och oftast inte positivt menat. det är helt galet vilka människor jag träffat alltså.. den ena värre än den andra! men sen så har jag ju också lärt känna några riktiga guldkorn.
en av de första jag träffade i chelmsford och också den första vännen jag fick i england, nina. mitt au pair år skulle inte vara hälften så bra utan nina som funnits i grannstaden ongar. också har vi ju de fantastiska nederländarna; jantine, gaby, ruud, harmen och gemma. jag träffade gemma första gången redan i september men trist nog började vi inte umgås på riktigt förrän efter jul (två månader innan hon åkte hem). vilket i efterhand känns väldigt trist eftersom att hon visade sig vara en av de bästa människorna jag träffat och en helt fantastisk kompis. så om jag någonsin har vägarna förbi nederländerna så kommer jag utan tvekan träffa henne. sen så har jag ju faktiskt träffat några helt okej tyskar (ja, det har verkligen varit så illa. jag har träffat så många från tyskland men så väldigt få har gått att umgås med mer än max en timme). minita, katharina och mareike är såna där bra undantag. också har vi ju alla svenskar (utöver nina då) som jag träffat här på andra sidan nordsjön. elin, lovisa, marika, caroline, bella, sofia, också amanda då. finaste amanda. och alla är de helt fantastiska tjejer!
det har ofta varit väldigt ensamt att vara au pair och bo i england men det har aldrig varit så att jag inte haft några vänner. för det har funnits magnifika människor här! problemet har snarare varit det att de ofta bott på tok för långt bort, det har varit allt från 4 mil till andra sidan landet. och som de flesta vet så är det väldigt dyrt att åka runt i england.
också var det det här med att bo hos någon annan. som au pair bor man inte själv, man bor inte heller med sin familj, utan man bor hemma hos en helt okänd familj. någon annans familj som i början är kompletta främlingar. det har varit det svåraste och också det som gjorde mitt första halvår rätt så jobbigt. alla ska rätta sig efter varandra, man ska leva efter någon annans regler och man måste hela tiden vara försiktig så att man inte trampar någon på tårna. det var stundtals väldigt jobbigt och efter vissa dagar kunde man vara helt utmattad, bara av att försöka så mycket. försöka smälta in, försöka anpassa sig och försöka att inte synas för mycket. ja, helt enkelt göra sitt bästa för att inte vara i vägen för dina nya familjemedlemmar. men trots att det kan kännas svårt och omöjligt så går det där över, och det blir bättre. det tar olika lång tid för alla och för mig så krävdes det ungefär 6 månader innan jag kände mig som hemma och kände att jag inte behövde gå runt på tå. och det var då som allt blev bättre.
jag och många andra fd au pairer med mig är eniga om att 6 månader räcker. för efter ett halvår så känner sig de flesta väldigt färdiga med jobbet och redo att åka hem, så det är väl det jag skulle ändra om jag åkte iväg nu. att bestämma mig för att vara borta 6 månader eller i alla fall inte mer än 10 månader redan från början. men samtidigt så vet jag ju i efterhand att om jag hade åkt hem i julas så hade jag inte fått uppleva de underbara stunderna i england. för det var ju då som jag började trivas. visst var jag less på jobbet och jag kände att jag inte ville vara au pair längre, men jag trivdes hos familjen, barnen var snälla och de lediga dagarna var fyllda med roliga saker. jag har besökt cambridge och brighton, samt london fler gånger än jag kan räkna. jag fick uppleva våren i england vilket var något av det bästa, och det har varit picninc, fika på nero, shopping, musikalbesök och bara massa roliga saker med mina fina vänner. så därför ångrar jag inte heller att jag stannade så pass länge som jag gjorde. nu fick jag ju istället sluta på topp. jag trivdes så väldigt bra och vissa dagar ville jag inte ens åka hem.
när jag tänker tillbaks på min tid i england så kommer det alltid vara med glädje. jag kommer aldrig ångra att jag varit au pair eller bott utomlands för det har varit det bästa som jag gjort. jag har lärt mig så otroligt mycket och jag är både självständigare och en i överlag bättre människa än jag var innan jag åkte. i alla fall enligt mig, vad andra tycker vet jag inte. och jag bryr mig inte heller särskilt mycket. men jag vet om att det här året har gjort mig både mer utåtriktad och självsäker vilket bara är positivt. sen så har jag lärt mig engelska flytande vilket inte är fy skam. och sist men inte minst har vi mina värdbarn. mina underbara, hemska, fantastiska monster som jag tycker om så otroligt mycket trots att vi haft våra tuffa stunder. jag saknar dem redan och det känns trist att tänka på att jag inte kommer vara där och se dem växa upp. men jag vet också att jag har en familj i chelmsford, essex där jag alltid är välkommen. och det känns riktigt, riktigt bra.
